BLIR JAG INTEGRERAD FÖRST NÄR JAG HAR ETT JOBB ?

Några av de politiska partierna har som integrationsstrategi - Arbete innebär integration ! I detta sammanhang så började jag fundera på när jag egentligen blev integrerad i den tunisisk/arabiska kulturen? Kan man egentligen säga att man blir integrerad ? Är det inte så att man snarare känner sig integrerad ? Jag menar efter hand har man ju "koll" på koderna i den nya kulturen och känner sig hemmastadd och helt enkelt bara mår bra och fungerar i vardagen.

Det är just det som stör mig med debatten eftersom jag frågar mig om man måste ha ett jobb för att vara integrerad och om jobbet i sig är som ett trollspö? Du har ett jobb och så plötsligt är du integrerad. Så bekvämt egentligen jag menar räcker det med att få ett jobb för att integrera sig i en ny kultur ? Sedan undrar jag om det är så att det bara är så där enkelt att klara av att arbeta i en ny kultur ? För min del kände jag mig 100% integrerad i Tunisien, det kändes som om jag hade en fot här och en fot där MEN ändå hade jag svårt för att anpassa mig till en helt tunisisk arbetsmiljö. Är jag inte integrerad då eller ?

Jag ställer mig en hel del frågor om min egen integration i det tunisiska samhället efter att ha återkommit till Sverige. Jag följer debatten i svensk media och undrar om jag någonsin var integrerad i Tunisien och om jag nu egentligen är återintegrerad i det svenska samhället? Var är jag egentligen mest integrerad? Så vad betyder det egentligen att vara eller bli integrerad och vad innebär integrationsprocessen ?

Jag slog upp integrerad och integration och fick lite olika infallsvinklar i Wikipedia t.ex stod det: I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet integration användas för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.

Det skulle då innebära att jag var en skild del i den större helheten dvs den tunisiska kulturen och att jag skulle förenas med helheten. Men vad innebär det egentligen att man förenas med helheten ?  Förenas alla på samma sätt med helheten och ska man ta bort all sin egen kultur för att kunna förenas med helheten. Frågan här är ju också vad innebär egentligen förenas ?

Jag slog upp lite synonymer till förenas: sammanföra, sammansmälta, para ihop, införliva, sammanbinda, anknyta var några av dem. För min del så känns det som om jag har sammansmält i bägge kulturerna i min själ och att jag inte riktigt vet vad som är det svenska och tunisiska i mig längre. Samtidigt som jag har kvar delar av det svenska som är så djupt rotade i mitt sinne att det sitter där som en reflex utan att jag tänker på det. Den här reflexen kan än idag efter över 20 år i Tunisien ställa till kulturkrockar i min samvaro med tunisier och då även med mina barn.

Gotlands läns länsstyrelse skriver så här: Integration handlar om att känna sig delaktig i samhället. Alla människor behöver en plats i samhällsgemenskapen. Integration förutsätter ömsesidig respekt och förståelse mellan människor samt kunskap om varandras kultur, synsätt och samhälle. Integration medför jämlikhet och bättre samförstånd. Ett samhälle med god integration måste ses som en tillgång för idérikedom, inspiration och tillväxt där alla medborgare ska ha lika möjligheter till delaktighet i samhällslivet. Att integreras i ett samhälle innebär inte, att man för att bli accepterad ska ge upp sin kulturella särart, sitt ursprung eller sitt sätt att vara. 

I det här kan jag känna igen mig för att känna sig delaktig och att inte behöva ge upp sitt kulturella ursprung är viktigt. Det skulle vara konstigt om jag helt plötsligt inte kunde identifiera mig med den svenska kulturen längre, eller hur? Samtidigt är det här med ömsesidig respekt mycket viktigt. Jag kände att jag fick total respekt för mig, min kultur och personlighet i Tunisien. Jag och min bakgrund ansågs som en tillgång i både affärs-, familj- och samhällsliv. Frågan är om det är detsamma här i Sverige.

Däremot är det här med att lära sig varandras kulturer kanske lite av en överkurs, för i sanningens namn handlar det mest om att jag skulle lära mig de tunisiska koderna. Å andra sidan om vi i det svenska samhället är villiga att försöka förstå andras kulturer, så kanske det blir enklare att acceptera de för oss så annorlunda kulturerna som numera omger oss i vardagen. Vi kan då se det positiva i det precis som tunisierna såg det positiva i att förstå mig. Troligen är det så att det här är just kärnpunkten i integration, att känna sig accepterad, respekterad och att inte känna sig utesluten utan att få lov att vara den man är samtidigt som man själv försöker smälta in och förstå de nya koderna. Det handlar alltså inte om att ge upp sig själv utan att förstå sig själv och sin egen kultur för att på så vis förstå vad andra ser då de ser mitt beteende. Till slut klarar man av att se saker ur flera perspektiv och även förstå andras beteende ur deras synvinkel.

När jag är ute och föreläser om just integration och tvärkulturell kompetens runt om i Svedala          (se innehåll på min hemsida Xena Consulting) så frågar jag ofta medverkande deltagare från andra kulturer (som pratar perfekt svenska och som arbetar i det svenska samhället sedan många år tillbaks) följande fråga: Hur många svenska vänner umgås du med på din fritid ? Svaret blir alltför ofta - ingen! Förutom då jag var i Sandviken, konstigt, absolut men sant. Vad gör de i Sandviken som vi inte gör i övriga Sverige?

För min del tror jag att man bör skilja på att vara integrerad och att vara anpassad. Är jag anpassad jobbar jag och talar språket men förstår inte koderna och känner mig inte som både och. Jag har bara kvar min ursprungsidentitet och har inte klarat av att byta perspektiv och se mig själv, min kultur, värderingar och beteende från andras synvinkel. Problemet här är att på ytan verka jag integrerad men i själva verket har jag bara anpassat mig för att stå ut med livet i den nya konstiga kulturen. Hemma innanför stängda dörrar så slänger jag av mig den nya kulturen och tar på den gamla invanda identiteten, hur fel det än kan bli för mina barn och min omgivning.

Så min fråga här och nu är räcker det att prata om jobb i samhällsdebatten? Nu kommer kruxet jag var hemmafru de först 10 åren i Tunisien. Jag hade den fördelen att få vara hemma och ta hand om mina fyra döttrar. Jag träffade mängder med tunisier i mitt uppdrag som hemmafru. I denna situation måste man ju fråga sig, var det möjligt för mig att integrera mig de första 10 åren utan att ha ett "riktigt" arbete? Eller kunde jag endast anses som integrerad då jag började arbeta? För det är så jag upplever kontentan av "jobb" som värdemätare av integration. Visst är det viktigt att arbeta men det är inte endast det som avgör om man är integrerad.

För mig har det viktigaste integrationen varit att förstå koderna i bägge kulturerna så att jag kunde känna mig hemma i kropp och själ i båda världarna. En sorts medvetenhet om vem jag är, min kultur i förhållande till den nya så att jag fungerar, känner mig harmonisk och hemma både här och där. Vilket jag gjorde långt innan jag började arbeta på "riktigt". 

Det tog tid, självklart! Det är en process, självklart! Det är svårt, jätte svårt, självklart! Men jag behöver inte ha ett jobb för att klara av integrationsprocessen. Integration och integrationsstrategier behöver handla om så mycket mer i den svenska debatten.

 (Bilden nedan: Min dotter Amina försöker integrera sig i Sverige ;) )